Det är Alphavilles fel
1984
Allt började med Alphaville. Jag och min kusin var hos farmor och utanför på gatan hittade någon av oss en gammalt Maxell-kassett. Ni vet, ett sånt där typ-II-band, chrome. På själva bandet stod det "Alphaville -- Forever Young" men den som slängt bandet hade inte bemödat sig med att förse upphittaren med en låtlista ens. Men vi lyssnade på bandet iallafall. Själva Forever Young-albumet var ju förstås jättebra. Inledningsspåret A Victory of Love är fenomenalt. Inte för att jag då hade någon aning om att låten hette så, men ändå. Faktum är att jag tog med mig papper och penna till Åhléns i Nyköping och skrev av låtlistan från vinylalbumet så att jag kunde fylla i baksidan av kassettomslaget. Vissa låttitlar förvånade mig. Jag visste ju precis hur spåren lät, men mina lallande försök att sjunga med var nog inte speciellt lyckade. Tänk er den brutalt svåra textraden "I don't want to perish like a fading horse" ur titelspåret till exempel...
Egentligen är årtalet aningen osäkert. Det här kan faktiskt ha varit 1985. Det var en del annat på baksidan på kassetten iallafall, till exempel Depeche Modes Blasphemous Rumours , inspelad från Trackslistan samt både I Love it Loud och Heaven's on Fire med Kiss. Jag måste tillstå att dessa spår även lyssnades på en del...
Allt började med Alphaville. Jag och min kusin var hos farmor och utanför på gatan hittade någon av oss en gammalt Maxell-kassett. Ni vet, ett sånt där typ-II-band, chrome. På själva bandet stod det "Alphaville -- Forever Young" men den som slängt bandet hade inte bemödat sig med att förse upphittaren med en låtlista ens. Men vi lyssnade på bandet iallafall. Själva Forever Young-albumet var ju förstås jättebra. Inledningsspåret A Victory of Love är fenomenalt. Inte för att jag då hade någon aning om att låten hette så, men ändå. Faktum är att jag tog med mig papper och penna till Åhléns i Nyköping och skrev av låtlistan från vinylalbumet så att jag kunde fylla i baksidan av kassettomslaget. Vissa låttitlar förvånade mig. Jag visste ju precis hur spåren lät, men mina lallande försök att sjunga med var nog inte speciellt lyckade. Tänk er den brutalt svåra textraden "I don't want to perish like a fading horse" ur titelspåret till exempel...Egentligen är årtalet aningen osäkert. Det här kan faktiskt ha varit 1985. Det var en del annat på baksidan på kassetten iallafall, till exempel Depeche Modes Blasphemous Rumours , inspelad från Trackslistan samt både I Love it Loud och Heaven's on Fire med Kiss. Jag måste tillstå att dessa spår även lyssnades på en del...
Enter italo-disco
1985
Efter att ha plågats av Live is Life på mellanstadiedisko och inte riktigt hittat något som jag verkligen tyckte om, även om Opus-låten förvisso är ganska bra, så spelade min vän Johan Hertz Scotch-låten Delirio Mind för mig.Det är alltså låten som börjar LAAA LAAA LAAA, LA-LA-LA-LA-LA-LAAA. Inte "host-låten", som för övrigt egentligen heter Disco Band. Alltså, den metalliska synthbasen på dubbel hastighet jämfört med synthtrummorna i Delirio Mind är nog den första ljudorgasm jag upplevt. Jag lyssnade gång på gång på gång bara på början av låten för att det var så härligt sound. Hela Evolution-skivan bjuder på många bra och på den tiden experimentella ljud. Nackdelen var att inledningen på Loving is Easy låter som Barnjournalen, men det var smällar man fick ta!
En klasskamrat spelade en del David Bowie för mig ungefär vid samma tid, men det var inget jag då fastnade för iallafall. Jag är antagligen inte så mycket till ursynthare...
Blandbandens tid
1986
Jag letade efter ny musik och rådfrågade min klasskamrat och gode vän Johan Hertz som plikttroget spelade in en del från Trackslistan då och då. Han berättade att Pet Shop Boys var det som var bra just nu. Eftersom han tidigare fått mig att lyssna på Scotch så litade jag på honom och lyssnade på Opportunities. Nu börjar det likna något!
Genast blev jag såld på Pet Shop Boys. Hela skivan Please är underbart bra. Det tycker jag fortfarande. Two Divided By Zero är en extremt värdig inledning på ett fullängdsalbum och singlarna tillsammans med I Want a Lover och Tonight is Forever gör plattan i det närmaste fulländad. Nu törs jag knappt spela skivan efter att ha skrivit en sådan hyllning, men jag tror faktiskt att jag fortfarande står för det. Jag lyssnar åtminstone på den någon gång om året.
Kassettband regerade fortfarande privatlyssningsmarknaden. Självfallet konstruerade man ett antal band med sin favoritblandning av låtar. Jag har fortfarande kvar ett blandband med åtminstone följande innehåll:
* Real Life: Babies
Genast blev jag såld på Pet Shop Boys. Hela skivan Please är underbart bra. Det tycker jag fortfarande. Two Divided By Zero är en extremt värdig inledning på ett fullängdsalbum och singlarna tillsammans med I Want a Lover och Tonight is Forever gör plattan i det närmaste fulländad. Nu törs jag knappt spela skivan efter att ha skrivit en sådan hyllning, men jag tror faktiskt att jag fortfarande står för det. Jag lyssnar åtminstone på den någon gång om året.Kassettband regerade fortfarande privatlyssningsmarknaden. Självfallet konstruerade man ett antal band med sin favoritblandning av låtar. Jag har fortfarande kvar ett blandband med åtminstone följande innehåll:
* Real Life: Babies
* Baltimora: Tarzan Boy
* Pet Shop Boys: Opportunities
* Scotch: Delirio Mind
Däremot hade jag ännu inte insett Depeche Modes storhet. Klas Esberg, en kille av det lite större/skummare/farligare snittet i vår klass, hade pippi på Depeche Mode, dock. Gick hela tiden och trallade på olika DM-låtar och hade svart frisyrelekladdat hår. Boys Say Go! kunde han plötsligt utbrista och ingen fattade nåt.
Den offentliga toaletten på Nyköpings stadsbibliotek hade "Depeche Mode, a Black Celebration tour '86" inristat i en dörrkarm minns jag. Det var väl så nära jag kom Depeche Mode på den tiden. Jag var inte på konserten och jag lyssnade inte på DM...
Däremot hade jag ännu inte insett Depeche Modes storhet. Klas Esberg, en kille av det lite större/skummare/farligare snittet i vår klass, hade pippi på Depeche Mode, dock. Gick hela tiden och trallade på olika DM-låtar och hade svart frisyrelekladdat hår. Boys Say Go! kunde han plötsligt utbrista och ingen fattade nåt.
Den offentliga toaletten på Nyköpings stadsbibliotek hade "Depeche Mode, a Black Celebration tour '86" inristat i en dörrkarm minns jag. Det var väl så nära jag kom Depeche Mode på den tiden. Jag var inte på konserten och jag lyssnade inte på DM...
Leta, leta
1987
När vi gick i sjuan ägnade en kille i klassen, närmare bestämt Magnus, som kallades för Pi, sig åt att rita en Fancy-logotyp på en bildlektion. Jag visste ju vad Fancy varför något, gissade att han lyssnade på dem och undrade om han kunde dryga ut min kassettbandssamling med lite Fancy, vilket så klart gick bra.
Eftersom jag var ganska krävande såg jag även till att han spelade in Alphavilles andra skiva Afternoons in Utopia och A-ha-skivan Scoundrel Days. Jag lyssnade sönder allting och var i skriande behov av ny musik. Det är obegripligt vilket musikbehov man verkar ha i den här åldern. Alphavilles andra skiva höll ganska bra också vill jag minnas. A-ha-plattandäremot var inte någon höjdare. Hunting High and Low var svårslagen. Jag gillade aldrig de tecknade videorna, dock.Jag provlyssnade även på Depeche Modes Music for the Masses på Expert i Nyköping. Det var ju ganska kul att provlyssna vinyl. Däremot fastnade jag inte för skivan tyvärr. Jag började samla på mig kassettbandsinspelningar av Pet Shop Boys-singelbaksidor istället. Ibland måste man ifrågasätta sina val i livet. Det här är något jag verkligen undrar om... Av någon anledning hade en kille vid namn Mattias Ringberg en massa Pet Shop Boys på både vinyl och kassettband, och jag ägnade mycket tid åt att kopiera alltihop.
En butik med det vansinniga namnet "Laser" hade samtidigt rea på CD-spelare och jag passar på att köpa en sådan. Perfekt! Nu kunde jag spela en massa ny musik, men vad? I desperation köper jag Midnight Oils Diesel and Dust som precis kommit ut. Jag gillar speciellt Beds are Burning med sitt malande monotona introtugg. Midnight Oil var ganska bra faktiskt. Även deras senare Blue Sky Mining var bra har jag för mig. Däremot var det ju inte alls synth... Skumt.
Synth
1988
Jag tar mig i kragen och köper en Depeche Mode-CD iallafall, nämligen 101. Trots, om man nu får säga så, att det är en liveplatta så är 101 riktigt bra. Och det är en ganska bra inkörsport till hela Depeche Modes karriär om man som jag bara nosat lite på Some Great Reward och Music for the Masses. Av någon konstig anledning var Black Celebration alltid slutsåld i Nyköping, för övrigt. Kanske var skivan för bra?
I samma veva lär jag känna en yngre nörd som heter Björn Larsson. Det var en snorig liten rackare som hade en massa Amiga-spel. Han gillade också Pet Shop Boys och hade faktiskt ett exemplar av Some Great Reward-skivan på vinyl i sitt föräldrahem. Men jag tror att den egentligen tillhörde storasyrran. Samme Björn Larsson, sedermera Lager, var sedan inblandad i ett antal synthband. Han spelade i dropzone (ett nonsensband som aldrig blev något, som för övrigt jag också var med i), MMA, Project-X och något mer som jag inte minns.
I samma veva lär jag känna en yngre nörd som heter Björn Larsson. Det var en snorig liten rackare som hade en massa Amiga-spel. Han gillade också Pet Shop Boys och hade faktiskt ett exemplar av Some Great Reward-skivan på vinyl i sitt föräldrahem. Men jag tror att den egentligen tillhörde storasyrran. Samme Björn Larsson, sedermera Lager, var sedan inblandad i ett antal synthband. Han spelade i dropzone (ett nonsensband som aldrig blev något, som för övrigt jag också var med i), MMA, Project-X och något mer som jag inte minns.
Nu börjar iallafall allting rulla på. Jag köper på mig allt man vill ha av Pet Shop Boys. En fruktansvärt stor, och relativt onödig, samling tar form. Det är klart att man måste ha tre exemplar av Opportunities-singeln. Minst. En av varianterna som floppade under Pet Shop Boys första trevande år. Sedan behöver man ju även en japanpress och den vanliga singeln. Så klart. På en bokhandel i Nyköping som hette Kullbergs fanns en hyfsat bra vinylavdelning. Jag lyckades haffa en skivdistributör i butiken en gång och såg till att butiken beställde hem ett par Pet Shop Boys-tolvor jag inte hade. Bland annat såg jag till att lägga vantarna på den mästerliga Always on my Mind-remixen. Om ni gillar Pet Shop Boys lite grann tycker jag ni ska skaffa er ett exemplar av den. Omslaget är helvitt och har en blå textrad i mitten.
Ungefär nu inser jag att jag framför allt lyssnar på monoton musik. Baksidan på just den här singeln, det vill säga Opportunities, heter In the Night och är världens bästa låt. Det är ju ett djärvt uttalande förstås, men jag hade under många år en top 2-lista. Försök göra en sådan! Det krävs en hel del eftertanke. Vad vill man ha med sig till en öde ö? Topp-två listans listetta var just In the Night iallafall. Tvåan var Memories med The Klinik. Jag har inte samma topplista längre, men In the Night är iallafall fortfarande först. Det görs många skivköpar-resor till Stockholm. Det är ju fan att man skulle bo i Nyköping och inte i Stockholm där musiken fanns! Vi hade en runda som vi alltid gick. Det var ner till Pet Sounds på Jakobsbergsgatan vid Stureplan, sedan runt hörnet ner till ett antal skivbörsar i närheten, käka på Levinsky's, gå förbi DJ-affären Space i gamla Filmstaden bakom NK och sedan upp till S:t Eriksplan och gå på Record Hunter och Diamond under bron. House of Kicks i gamla stan var också bra och även något på Drottninggatan samt, har jag för mig, Vinyl Mania.
En annan viktig låt i sammanhanget är Never Let Me Down med Depeche Mode. Maxi-singeln som hade en horisontell karta på omslaget, det vill säga den vanligaste maxisingeln, hade en Never Let Me Down-mix som kallades Aggro Mix. Den mixen var länge min favorit-Depeche Mode-låt. Den är otroligt monoton och härlig. Både Depeche Mode och Pet Shop Boys hade ju fasansfullt många specialutgåvor. Never Let Me Down är inget undantag. Pi hade någon som hette Tsangarides Mix har jag för mig. Även den hade en kartbild på omslaget, men något annorlunda än denna. Pet Shop Boys var lite enklare. Deras specialutgåvor hette alltid 12RX i början av serienumret. Always on my Mind-skivan som jag nämnde tidigare var en sådan. För övrigt hade de också titeln "remix" någonstans. Enkelt och bra om man ville beställa skivor från postorderföretag med rena textlistor!Body music
1989
Under en londonvistelse köper jag på mig det jag saknar av Pet Shop Boys och Depeche Mode. Bland annat hittar jag den gamla samlingsplattan "People are People" som egentligen kom ut 1984 i USA och var något slags intro-till-DM-album för amerikanarna. Bland annat var baksidan på Everything Counts-tolvan, nämligen den mästerliga Work Hard, med på skivan. Den lyssnades det mycket på. Jag hade ju missat själva Everything Counts-tiden och passade på att ta igen den nu. Jag ser iallafall till att äga alla Depeche Modes fullängdare och min favoritplatta är då Some Great Reward med den mästerliga If You Want.
Osäker på om det var 1989 eller inte, men hela skolan får i princip gå och titta på en Celldivision-konsert på skoltid! Intressant grepp. Det var en kul spelning i gympasalen på Gripenskolan, och gruppen spelade en av sina "hittar", nämligen Snow on the Mirror som jag tror hade anti-drogpropagandatext. Refrängen var något i stil med "What do we celebrate". Celldivision var ett band bestående av Mårten Kellerman, Jörgen (sedermera Leo) Josefsson och Pelle F.
Jag lånade även en del Depeche Mode-plattor av min kusin Malin. Maxisingelversionen av Now This is Fun är lite lustig. Normalt så tonas låten ned mot slutet, men maxiversionen håller på en stund till och avslutas istället med diverse utrop i stil med "this is funnYYYYYY". Mycket fånigt och roligt.
Osäker på om det var 1989 eller inte, men hela skolan får i princip gå och titta på en Celldivision-konsert på skoltid! Intressant grepp. Det var en kul spelning i gympasalen på Gripenskolan, och gruppen spelade en av sina "hittar", nämligen Snow on the Mirror som jag tror hade anti-drogpropagandatext. Refrängen var något i stil med "What do we celebrate". Celldivision var ett band bestående av Mårten Kellerman, Jörgen (sedermera Leo) Josefsson och Pelle F.
Jag lånade även en del Depeche Mode-plattor av min kusin Malin. Maxisingelversionen av Now This is Fun är lite lustig. Normalt så tonas låten ned mot slutet, men maxiversionen håller på en stund till och avslutas istället med diverse utrop i stil med "this is funnYYYYYY". Mycket fånigt och roligt.
Eftersom nördars värld styrs av datorer lärde jag under gymnasiets första termin känna en annan Amiga-datorkille som heter Henrik Good. Vi bytte en del Amiga-spel och jag lärde även, genom Henrik, känna Erik Moe som faktiskt varit på Front 242-konsert tidigare. Jag och min vän Pi lyssnade mycket på Work 242 från Never Stop-EPn. Det är en jättelång steril låt med endast synthtrummor. Jag fattar inte varför jag inte lyssnat på detta tidigare. Insikten är total. Både jag och Henrik tyckte att Skinny Puppy var lite för skumma/farliga minns jag. Synd. Men Front 242 gillade vi!
En annan kille som gillade samma typ av musik var Håkan Franzén. Han lärde mig grunderna i att programmera Amiga, 68k-assembler alltså, vid ungefär samma tidpunkt. Hemma hos honom fick man även lyssna på A Split-Second och det var grymt bra vill jag minnas. Variabelnamnen i hans uppstartskod för att initiera coppern var bigod, skinny och front, dessutom. Hans alias på den tiden var lite roligt: "Mr Failure". Henrik Good kallade honom för Mr Filur.
En annan källa till ny musik var en klasskamrat till mig, Tom Westerlind, som introducerade mig till Neon Judgement, Moskwa TV och Nitzer Ebb. Neon Judgement är ju fortfarande jättebra tycker jag! Då tyckte jag också att de var helt OK. Moswa TV föll jag för direkt också. Det är verkligen en orgie i feta basar och mus-synthljud. Jag gillar ljud! Däremot var jag inte så superförtjust i Nitzer Ebb just då. Men det var dock en två år äldre kille som hade sitt gymnasieskåp precis brev oss. Han var alltid klädd i svart och hade stort svart synthluggigt hår och stora kängor. Jag visste det inte då, men han hette Andreas Gaunitz och var inblandad i ett band som hette Systema the Affliction. Vi mes-synthare kallade honom bara för svarten och tyckte att han såg lite farlig ut.
Efter denna sväng över från Depeche Mode till annan, aningen tyngre, synthmusik lyssnade jag väldigt mycket på albumet Ballistic Statues med A Split-Second. Jag hade skivan på ett kassettband som jag körde om och om igen i mina föräldrars vardagsrum. Min mor fällde kommentaren "Stäng av det där! Det är väl inte julmusik!?". Det var Rigor Mortis... Men mamma är snäll. Jag fick trots allt Front by Front-skivan i julklapp av min mamma. Det är en bra skiva! Otroligt kall, om man kan skriva så. Ljuden är väldigt korta, stela och maskinella. Basarna är som korta fjongiga hårda gummiljud. Bra, alltså, även om jag starkt ogillar de koskälleaktiga trummorna i Headhunter. Jag gillar inte Headhunter och har aldrig gjort det. Jag gissar att anledningen är ljuden i just den låten. Det är verkligen markant hur mycket jag hänger upp mig på ljud. Melodier spelar inte så stor roll. De enskilda ljuden är det som är viktigt. Kan det vara därför jag lyssnar på synth?
En annan kille som gillade samma typ av musik var Håkan Franzén. Han lärde mig grunderna i att programmera Amiga, 68k-assembler alltså, vid ungefär samma tidpunkt. Hemma hos honom fick man även lyssna på A Split-Second och det var grymt bra vill jag minnas. Variabelnamnen i hans uppstartskod för att initiera coppern var bigod, skinny och front, dessutom. Hans alias på den tiden var lite roligt: "Mr Failure". Henrik Good kallade honom för Mr Filur.En annan källa till ny musik var en klasskamrat till mig, Tom Westerlind, som introducerade mig till Neon Judgement, Moskwa TV och Nitzer Ebb. Neon Judgement är ju fortfarande jättebra tycker jag! Då tyckte jag också att de var helt OK. Moswa TV föll jag för direkt också. Det är verkligen en orgie i feta basar och mus-synthljud. Jag gillar ljud! Däremot var jag inte så superförtjust i Nitzer Ebb just då. Men det var dock en två år äldre kille som hade sitt gymnasieskåp precis brev oss. Han var alltid klädd i svart och hade stort svart synthluggigt hår och stora kängor. Jag visste det inte då, men han hette Andreas Gaunitz och var inblandad i ett band som hette Systema the Affliction. Vi mes-synthare kallade honom bara för svarten och tyckte att han såg lite farlig ut.
Oändligt med artister
1990
Min granne, Peter Andersson, var hårdrockare. Men han hade några polare som lyssnade på Skinny Puppy och andra farliga saker. Inte för att jag minns namnet på hans polare, men en av dem hade lite spetsig näsa och var lite av en synthprofil i Nyköping/Oxelösund har jag för mig.
Hur som helst så spelade han in en massa skivor till mig och det var jättebussigt! Speciell minns jag We Can't Trust the Insect med, just det, Insekt. En hel del gamla à;Grumh...-plattor följde också med, samt Front Line Assembly-skivan Gashed Senses and Crossfire. Digital Tension Dementia-plattan alltså. Mycket bra låt, tyckte jag då! Click Clicks Rorschach Testing och Bent Massive ingick också. Fortfarande bra skivor!
1990 lyssnas det mycket på den redan flera år gamla låten Bend my Body Armour. Den är fortfarande bra! Hela ...From the Inside-albumet med A Split-Second är stämningsfullt och härligt. Jag gillade speciellt de magiska basljuden som verkade vara en mishmash av sjutton olika synthljud samtidigt. Inledningen på Choke är fantastisk! Även The Colloseum Crash och Arsenic on the Rocks förtjänar ett hedersomnämnande med sina icke-konventionella upplägg. Sedan har vi ju så klart den stora hitten Mambo Witch, som faktiskt är bättre på fullängdsalbumet än på singel. Singeln börjar liksom direkt, medan plattans version har ett stämningsfullt intro som sedan går över i den feta inledningen via lite djungelaktiva trummor och mystiska ljud. Utmärkt! Jag är medveten om att de riktiga syntharna tyckte att A Split-Second var lite för rockigt och smörigt. Men det hindrade inte mig från att älska gruppen!
Jag hade klockradio på den tiden. Snacka om 80-tal. Men nu var det 90-tal. Hur som helst vaknar jag en morgon till Lightning Man med Nitzer Ebb och går sedan och köper skivan samma dag. Det inledande spåret Getting Closer är en fruktansvärt bra låt! Hela skivan håller hög klass. Vi gick inte på konserten. Jag undrar fortfarande varför. Jag kanske var för "liten". Samma år kommer efter lång väntan Depeche Modes första fullängdsalbum sedan Music for the Masses. Själv blev jag ytterst besviken på Violator. Den kändes alldeles för smörig och icke-synthig. Det var inte förrän flera år senare som jag börjar tycka att plattan är jättebra. Jag vet inte vad det är med mig, men jag är ju lite av en bakåtsträvare. Violator är annars ett album jag lägger i samma fack som Front Line Assemblys Tactical Neural Implant. Väldigt lummigt, välproducerat och mysigt. Idag har jag inga problem med Violator; den är tvärt om en av mina favoritskivor! Pi gillade aldrig den speciella trumman i början på World in My Eyes, dock.
Det vräktes för övrigt ut mixar och specialutgåvor av alla dessa Depeche Mode-låtar. Jag hade en svart Enjoy the Silence-vinylmaxi med spår bara på ena sidan och en graverad ros på andra sidan. Tror att den hette The Quad. World in My Eyes kom ut i en variant med blå genomskinlig platspåse med klippmärken för att öppna. Vid saxmarkeringen stod det "voilate here". Jag klippte upp min. Undrar om den varit värd mer pengar om jag inte gjort det...
Det vräktes för övrigt ut mixar och specialutgåvor av alla dessa Depeche Mode-låtar. Jag hade en svart Enjoy the Silence-vinylmaxi med spår bara på ena sidan och en graverad ros på andra sidan. Tror att den hette The Quad. World in My Eyes kom ut i en variant med blå genomskinlig platspåse med klippmärken för att öppna. Vid saxmarkeringen stod det "voilate here". Jag klippte upp min. Undrar om den varit värd mer pengar om jag inte gjort det...
Hur som helst gick vi på World Violation-turnén. Jag hade givetvis klätt upp mig i Front 242-tröja och som förmusik innan konserten började spelades faktiskt Welcome to Paradise i högtalarna! Det var en väldigt bildlig historia med hejdlöst av backdropvideo av Anton Corbijn; väldigt mycket svartvit konst och videos. Förbandet däremot, Electribe 101, var något av det sämsta jag sett på scén. Det kändes inte alls som att de platsade som Depeche Mode-förband vare sig kvalitets- eller musikstilmässigt. Ingen aning om varför de var där. Ingen av de jag pratade med efter konserten gillade förbandet.
Min gode vän Pi sommarjobbar någonstans det året. Troligen på Scania. Någon annan som jobbar där introducerar honom för Tribantura. Låten "Lack of Sense" faller jag för direkt. Jag minns detta som väldigt härligt! Musiken var perfekt för oss. Basarna på Lack of Sense är såna där träiga härliga DX7-aktiga varianter, kanske Yamaha FB-01, eller nåt. Tribantura hade ju annars ytterligare några låtar med verkliga gong-basar som bara skrek FM-synth. Bra var det iallafall! Av samma kille får vi även tag på några inspelningar med The Invincible Spirit. Låten Contact med The Invincible Spirit faller oss i smaken! Den känns så rivig och smutsig men ändå synthig och mäktig. The Invincible Spirit var verkligen mina idoler en tid efter detta. Underbara ljud!
På sommaren gjorde jag sällskap med min granne Helena till borggården i Nyköping där Celldivision spelade live. De spelade faktiskt en cover på Pet Shop Boys-låten I Want a Lover. Det var en bra spelning! Jag minns också att Celldivion hade en bra låt som hette Your Surroundings, men jag minns inte vilket år det var. Hur som helst var det ett antal gymnasiefolk där på spelningen. På vår gymnasieskola fanns en hel del synthare. Någon spelade Bigod 20-spåret America i gympasalen under gymnastiklektionen. Den låten är extremt bra förresten. Samtidigt gillade Pi den nya Front Line Assembly-skivan Caustic Grip. Jag hade inte riktigt fattat att den var bra. Men Pi kontrade de andras Bigod 20 med att spela Caustic Grip på gympan istället. Vår klass hade ingen förståelse...
HotStuff i Älmhult hade ett litet nyhetsblad man kunde prenumerera på så fick man det i posten varje månad eller så. Vi kollade i det i skolan då och då på håltimmar och det var rolig läsning. Allt hade speciella kommentarer, till exempel hade ett Insekt-album fått förklaringen "tung asfaltssynth från Belgien" och om Skinny-maxisingeln "Dig It!" skrev de ett enda ord: "Höjdare!".
Mårten K och Magnus Sundström uppträder faktiskt sedan med något kul på julavslutningen i aulan på gymnasieskolan. Det var Magnus på metallskrot och Mårten på sång. Jag gillade det men ska nog inte skriva det övriga icke-synthare sa. Det var inget snällt.
Mårten K och Magnus Sundström uppträder faktiskt sedan med något kul på julavslutningen i aulan på gymnasieskolan. Det var Magnus på metallskrot och Mårten på sång. Jag gillade det men ska nog inte skriva det övriga icke-synthare sa. Det var inget snällt.
Front
1991
Mars 1991 var det Front 242-konsert på fryshuset. Långt före konserten tittade jag och Pi på Masterhit-videon gång på gång för att komma i stämning. Den består i en ihopmixad liveupptagning från Belgien 1987 och har en otrolig energi. R23 gör ett mästerligt jobb med drumpadsen och hela drivet är enormt. Jag, Björn Lager och Pi går iallafall på konserten och Henrik Good var också där. Konserten var OK, men inte perfekt. Öppningen var kul, för det var ett öronbedövande helikopterljud som for runt i salongen. Antagligen var det en av Rhythm of Time-mixarna. Jag har för mig att de även spelade slo-mo-mixen av Tragedy for You. Lite kul! Inga extranummer, dock, trots att folk ropade "we want front". Det är bra. Extranummer är bara en påfrestande uppfinning. Bättre är att bandet spelar sin uppsättning låtar rakt av och sedan går av scenen så slipper man avbrott.
Vi åker sedan till Berlin med tyskagruppen från Gymnasiet. Det var en skoj resa som gick i skivköpens tecken. The Cassandra Complex turnerade med War Against Sleep och The Sisters of Mercy med Vision Thing tror jag. Båda spelade i Berlin samtidigt som vi var där vill jag minnas, men vi gick inte på någon av dem. I Berlin får jag tag på ett eget exemplar av Tribanturas Lack of Sense-maxisingel. Det var härligt! Pi köpte även på sig en del Invincible Spirit, bland annat 12-tumaren Push!
Samma vår är det den "andra" synthfesten i Nyköping. Jag missade den första av någon anledning jag inte minns. Nu är det iallafall dags för synthfest nummer två och hela Gripenskolan är tapetserad med Disorder-affischer. Festen hette Disorder. Om jag inte minns fel hette den "första" festen Panorama. Embrocation och även diverse konstellationer av lokala förmågor spelade, till exempel First Aid, Tribal Treaty och kanske Intestinal Obstruction. Den gröna skivan Dimensions of a coffin såldes och den har jag i skivhögen fortfarande.Vi åker sedan till Berlin med tyskagruppen från Gymnasiet. Det var en skoj resa som gick i skivköpens tecken. The Cassandra Complex turnerade med War Against Sleep och The Sisters of Mercy med Vision Thing tror jag. Båda spelade i Berlin samtidigt som vi var där vill jag minnas, men vi gick inte på någon av dem. I Berlin får jag tag på ett eget exemplar av Tribanturas Lack of Sense-maxisingel. Det var härligt! Pi köpte även på sig en del Invincible Spirit, bland annat 12-tumaren Push!
I samma veva lärde jag känna Calle Koserius, Robert Eriksson och några till. Vi lekte med en gammal TR808 som Tommy Avian hade trixat ihop Skinny Puppys Dig It-takt på. Kul! Robert berättar för mig att Dig It! är jättebra och jag kan bara hålla med. Skinny Puppy är fantastiska! Eftersom vårens synthfest hette Disorder lyssnar vi in oss en del på Front Line Assemblys Body Count från just Disorder. Calle hade videon på VHS med vansinnigt risig kvalitet. Låten är verkligen ett mästerverk! Superskön basgång som är på gränsen till att vara en trumma. Åh, Body Count, kom tillbaka! Även den är gamla This is Electronic Body Music-videosamlingen går varm. Personligen tyckte jag speciellt mycket om Armed Forces med Manufacture. Snacka om ur-body med feta basar, som faktiskt är elbas, en sampler och raderprylar och gasmasker i videon! Hurra! Dig It!-videon gick också varm. Den hade en fin scen där kaffe hälls ut på ett bord och är det enda som har färg i den scenen. Snyggt!
Samma år lärde jag känna Magnus Sundström lite grann. Han hade då (haft) ett body-band som hette Fiskebåtarna. De hade hit-låtar i stil med Årets Norrman och Håkan. Mycket humor! Fiskebåtarna stavades med ett uppochnedvänt Å, vilket är svårt att åstadkomma i ren text så här, men you get the picture.
Denna vår tackade jag även nej till att åka på Front Line Assembly/Caustic Grip-konsert... Detta är ett av de större misstag jag gjort.
Denna vår tackade jag även nej till att åka på Front Line Assembly/Caustic Grip-konsert... Detta är ett av de större misstag jag gjort.
Istället inser jag att Object V är ett av världens bästa album. Snacka om perfekt komposition. Detta är höjdpunkten av Leæther Strips produktioner tycker jag. Jag längtar efter att se Leæther Strip live. Det får jag fortsätta göra ända tills 2009 då de spelade i Göteborg.
Jag lärde även känna Mårten Kellerman lite löst, ni vet han med Statemachine och tidigare nämnda lokalbandet Celldivision. Han gick i en parallellklass till mig. Jag och Björn var hemma hos honom och lattjade musik någon gång och gjorde en låt tillsammans. Men det var Mårten som gjorde 90 % av låten :) Han är/var jäkligt flink i fingrarna när det gällde att hantera samplers och synthar. Jag kopierade även en hel del musik av Mårten, bland annat The Klinik-boxen som är helt suverän. Nu äger jag den själv, så klart. Jag minns att den var mycket svår att få tag på, men jag tror det kommit en nyutgåva någon gång på 2000-talet också. I vilket fall som helst är den tidigare outgivna låten Talking to a Stranger jättebra!
Det ordnas även något Techno-rave i en källare med 100 % stroboskop och tung musik. Jag och Henrik Good gick dit iklädda gasmasker. Synd att jag inte har foton från den här tiden... James Brown is Dead spelades friskt. Själva Technon var aldrig något jag fastnade för, även om det var otroligt kul att dansa till en sterilt pumpande synthbas. Vi hade kul!
Det ordnas även något Techno-rave i en källare med 100 % stroboskop och tung musik. Jag och Henrik Good gick dit iklädda gasmasker. Synd att jag inte har foton från den här tiden... James Brown is Dead spelades friskt. Själva Technon var aldrig något jag fastnade för, även om det var otroligt kul att dansa till en sterilt pumpande synthbas. Vi hade kul!
Av Tommy Avian som var en synthprofil i Nyköping köpte jag Brighter Death Now-albumet "Great Death". BDN-albumet är rätt mörkt. Tommy hade själv ett band som hette Intestinal Obstruction som var lite åt The Klinik-hållet om jag inte minns fel. Han hade också den mest extrema Depeche Mode-samling jag sett. Det var väldigt kul att bläddra i hans vinylbackar! Det var nog Brighter Death Now och Machinenzimmer 412-plattan Malfeitor som får mig att få upp ögonen för den mer extremt surriga och konstiga musiken som Cold Meat Industry hade att erbjuda.
En annan intressant sak var att Tommy brevväxlade med Bill Leeb. Det var häftigt minns jag. Bills brevpapper var dekorerad med någon form av tuff knytnäve i relief. Jag och Calle lyssnar även på Ministrys The Mind is a Terrible Thing to Taste hemma hos Tommy men var inte alls redo för den. Vi tyckte att det var extra långt från vad vi gillar och vår reaktion var ungefär "usch, hårdrock". Men nu gillar jag den skivan. Den är mycket bra! Burning Inside går inte av för hackor.
Ett ställe som hette Rox i Nyköping hade friskt med konserttillfällen av små lokala förmågor till band. Mårtens band Celldivision spelade där på hösten. Det var en fruktansvärt bra konsert! Ett otroligt ös. Efteråt gick vi och krävde av Mårten att de skulle släppa en skiva. Han kontrade med att han skulle ringa Sonet dagen efter och säga att han hade en köpare... Mårten och Tommy uppträdde sedan på Rox med gruppen Tribal Treaty. I och för sig var det kanske inte just 1993, men det kan ju göra detsamma. Spelningen var iallafall vansinnigt kul! På scenen stod en virveltruma. That's it, förutom bandmedlemmarnas frenetiska show, då. Jag minns detta som väldigt bra.
Från HotStuff beställer jag hem And Ones Anguish, olyssnat. Åh, vad bra det albumet var. Och vad nytt det kändes. Det var som en frisk fläkt. Som att electronc body music hade förnyats tillatt vara lite fetare och roligare. Jag ringde runt till diverse ställen för att få reda på om And One skulle turnera med detta album men fick inga napp. Det var inte förrän 1993 som jag fick se dem live.
Ett annat skivköp detta år är Elegant Machinerys första fullängdare Degraded Faces. Skivan var hyfsat bra, men sången var på tok för högt mixad och Robert Enforsen sjunger ju Carl Bildt-engelska, vilket alltid irriterat mig, speciellt på första plattan och Black Town-låten i synnerhet. Dock är bandet bra live! I like.
Samtidigt släpper Nitzer Ebb sin Ebbhead-skiva. I slutet av 1991 nådde turnén Sverige. Jag, Jonas Thörnberg och min dåvarande tjej Malin var på konserten på Fryshuset iallafall. Det var fullt ös, men Douglas hade lagt av sig lite. Cykelbyxor och hästsvans var inte det jag ville se på scén. Själva Ebbhead-skivan är faktiskt ganska bra. Den producerades av bland annat Alan Wilder och har många bra spår. Ascend till exempel, är en mycket bra låt! Men det krävs att man lyssnar på den några gånger för att förstå. Videon innehöll något så icke-unikt som vindkraftverk och lastbilar har jag för mig.
På en fest hemma hos Johan Raxell ser Robert till att sätta mig framför stereon som just då spelar Tin Omen från Rabies-plattan. Jag har tidigare proklamerat att den Skinny-plattan är lite för skrikig för mig. Robert undrar "tycker du verkligen att det här är skrik"? Det tyckte jag naturligtvis inte, och skivan seglar genast upp till en bra plats på min Skinny-lista. Många Skinny-purister ogillade ju Jörgensens inblanding på den skivan, men jag har inget emot det. låten Rodent är mästerlig, även om den är väldigt dåligt producerad på själva skivan. Platt och sprucket ljud på något sätt. Live gör den sig mycket bättre!
Skinny Puppy inställt
1992
I februari 1992 spelade The Mobile Homes på sista efterdyningarna av Nothing but Something. Hans Erkendal, sångaren i Mobile Homes, var ganska aprak och var tvungen att avbryta för att gå ut backstage och spy. På det hela taget var det en bra konsert och live-versionen av Getting Nowhere var jättebra. Ni vet, låten där de sjunger "My Body is My Prison".
Förbandet hette L'Impression och bjöd på en synthpopkonsert med mycket smatter och bra publikkontakt.
Förbandet hette L'Impression och bjöd på en synthpopkonsert med mycket smatter och bra publikkontakt.
Trots att nya skivan inte är så bra tar Henrik Good, jag, Robert och en kille som heter Hans Emtenäs min bil upp till Stockholm för att se på Laibach. På biljetten står det "Leibach", vilket känns måttligt seriöst... Vid Liljeholmens grusparkeringsplats, som på 2000-talet blev bebyggd, byter vi om till lite mer synthiga klaäder med city-camouflagebrallor, stridsselar, etc. Mobile Homes är förband. Själva Laibach-konserten var inte så bra. De körde endast låtar från senaste skivan förutom extranumret "Fiat". Men det var en kul resa!
Jag köper X-Marks the Pedwalks "Freaks"-skiva och gillar den skarpt. Det är en kavalkad av samplingar och sköna analogt distade synthar. X-Marks the Pedwalk har alltid legat mig varmt om hjärtat. Som kontrast spelas Dansande man friskt på de flesta fester under samma tidsperiod. Denna urgamla låt grävdes fram av någon anledning. Kan det ha berott på att Page gav ut en samlingsplatta 1991? Jag vet inte... Men den låten spelades överallt.
På en fest någonstans i obygden, möjligen Tystberga, har några synthgalningarna tagit med sig Ministrys Psalm 69-skiva. Jag blir helt frälst. Det jag tidigare tyckte var för farligt blir genast mycket bättre och jag gillar skivan skarpt även om det var ett avbräck från EBM-yran. Hela Psalm 69 är mycket bra tycker jag, om än aningen publikfriande. Inledningsspåret New World Order är ju jättebra och slagdängan Just One Fix är också suverän! Däremot är inte Jesus Build my Hotrod lika bra, även om det är en "rolig" låt.
Som tur är ska Skinny Puppy spela i Stockholm 1992! Nu skulel man äntligen få se dem. Jag köper biljett till mig och Henrik Good för att gå på deras Last Rites-turné. Det står på biljetten att det är 20-årsgräns, men vi är ju bara 19. Jag kollar upp saken och meddelar sedan Henrik en bra och en dålig nyhet. Den bra nyheten: det är inte 20-årsgräns utan 18 år och uppåt går bra. Den dåliga nyheten: konserten är inställd! Katastrof! Nu får man vänta 12 år till innan de kommer till Sverige...
Skinny Puppy var inte den enda besvikelsen detta år. Jag blir irriterad på Front Line Assembly. Tactical Neural Implant är supersliskig och låter som en snällare And One-platta. Jag köpte den inte ens. Nu, många år senare tycker jag som att den är mycket bra trots att det är lite mer åt disco-hållet. Att jag aldrig lär mig! Skivan är ju underbar! Bio-mechanic tillhör mina absoluta Front Line Assembly-favoriter och hela skivan håller stenhög klass. Den håller i längden, även om min första reaktion som vanligt är bakåtsträvande...
Jag och Björn ordnade 1992 några copypartyn med lite synthinslag och uppträdde med bandet dropzone. Det här var en rolig tid! Samma era träffade jag en numera mycket god vän som heter Magnus Eriksson (mano) på skivaffären Space i Stockholm. Vi utbytte demo-kassetter med våra egna synthband och blev goda vänner. Det var för övrigt hans band (L'Impression) jag såg spela förband till Mobile Homes tidigare samma år, vilket var en rolig slump! Och hans polare Rickard Gunnarsson, som också är en god vän till mig sedan länge, var tydligen med på scen det tillfället! Skoj!
Pi (och även jag) lyssnar också mycket på The Weathermens nya skiva Global 851 som hade en slagdänga vid namn You Want it All. Skulle inte tro att den åldrats med värdighet, dock. Jag vågar inte lyssna. Jag har distinkta minnen av att vi körde den en del när jag hade fest hemma när mina föräldrar var bortresta. Man kan ju verkligen undra varför jag blev besviken på Front Line Assembly, men gillade The Weathermen.
Kring nu verkade det som att alla ställen prenumererade på Mobile Homes. Jag har för mig att de spelade ett antal gånger med nya skivan T.E.S.T. Men jag är osäker på om det var nu eller 1993. Jaja, det kan ju göra detsamma. Ofta var det iallafall och vi gick på flera av konserterna.
Samtidigt turnérade The Cure med Wish. På konserten träffade jag Erik Moe som mest ville se förbandet Cranes. Det var ett bra förband! Jag minns att Cranes-basisten hade The Young Gods-tröja dessutom. På Wish-konserten hade jag min mest misslyckade nyktra konsertupplevelse. Jag var jättesvettig efter att ha stått längst fram ända till extranumren började spelas och pressade mig bakåt för att köpa cola av en kringvandrande flörsäljare.Jag slukade läsken på jättekort tid och blev fruktansvärt illamående av någon anledning. Till slut tvingades jag gå och kräkas. Kul... Ståplats i Globen är inte perfekt för att spy. Jag fick springa och räva i en plasttunna vid sidan av arenan och folket runt omkring trodde säkert att jag var apfull. Men jag var helt nykter... Efter denna illamåendekavalkad spelade The Cure _nio_ extralåtar. Och jag ville bara därifrån... Jag gillar inte långa konserter. Korta och koncisa ska de vara!
Mer Body
1993
Våren 1993 turnerar Die Krupps och gör två spelningar i Stockholm vid olika tidpunkter. Det är ett enormt tryck och vi stagedivar flera gånger. Pouppée Fabrikk är förband och någon av dessa långa herrar stagedivar också. På mig. Alla andra flyttar på sig och jag får killen rakt i huvudet och slås platt till marken. Ingen skada skedd, men det var lite lustigt att alla andra flyttade på sig. Jag gjorde militärtjänst vid den här tiden och misstadet nummer ett var att ha försvarets M90-kängor på konsertern... All läderyta blev bortsliten och ytskiktet helt förstört. "Skoputs på norrby" fick jag höra vid uppställningen nästa dag.
Front 242 bestämmer sig för att ge ut två album, Up Evil och Off. Båda är OK på sitt sätt. Låten Religion på Up Evil är outstanding. Hela Off-plattan är bra, men det är inte body längre. Det gör inget! I like it. Nu köpte jag även Songs of Faith and Devotion med Depeche Mode. Den skivan är faktiskt ganska bra! Speciellt gillar jag One Caress och Higher Love. Higher Love har på något sätt ett tungt segt driv som jag bara älskar! Jag minns inte om konserten var bra eller inte. För de turnerade väl? Det har passerat så många konserter att jag inte riktigt minns.
Front 242 bestämmer sig för att ge ut två album, Up Evil och Off. Båda är OK på sitt sätt. Låten Religion på Up Evil är outstanding. Hela Off-plattan är bra, men det är inte body längre. Det gör inget! I like it. Nu köpte jag även Songs of Faith and Devotion med Depeche Mode. Den skivan är faktiskt ganska bra! Speciellt gillar jag One Caress och Higher Love. Higher Love har på något sätt ett tungt segt driv som jag bara älskar! Jag minns inte om konserten var bra eller inte. För de turnerade väl? Det har passerat så många konserter att jag inte riktigt minns.
Vi spelar även själva på Vita Huset i Roslags Näsby med bandet dropzone. Magnus band L'Impression spelade också samt ett gothband som hette Winterflower. Frågan är om inte gothbandet egentligen var bäst. dropzone-spelningen var iallafall tämligen kul, men usel vad gäller sången. Det beror delvis på att jag egentligen inte har något framför en mikrofon att göra eftersom jag är så talanglös. Men det var väldigt roligt och eventuellt är det viktigare! Vi spelade en cover på Front 242s Quite Unusual och min lugg var nu fånigt lång. På bilden ser man att jag kammat den över på både vänster och höger sida om huvudet för att ens kunna se någonting.
På en fest på sommaren; jag tror det var hos Johan Emmoth, pratade jag med Magnus Sundström om att åka till den nya festivalen i Arvika men hoppade till slut över det till förmån för något annat jag inte minns. Lite synd så här i efterhand, men jag tror att både han och Henrik Good släpade sig iväg dit för att se bland annat Neubauten.
På en fest på sommaren; jag tror det var hos Johan Emmoth, pratade jag med Magnus Sundström om att åka till den nya festivalen i Arvika men hoppade till slut över det till förmån för något annat jag inte minns. Lite synd så här i efterhand, men jag tror att både han och Henrik Good släpade sig iväg dit för att se bland annat Neubauten.
Hösten 1993 börjar jag på Universitetet, eller närmare bestämt Tekniska högskolan i Linköping. Samtidgt som vår stora nollningsfest när vi skulle "bli ettor" ordnas det en synthgala på konsertstället Skylten. Det är för länge sedan för att jag ska kunna komma ihåg alla band som spelade, men åtminstone The Covenant, Kliche och säkert ytterligare tre band. Covenant-gänget hade roliga saker på huvudet under spelningen. Kan det ha varit ficklampor som ögon dessutom? Roligt var det iallafall, och väldigt body. Mattias From, Björn, jag och Erik Moe var där. Björn festade för övrigt bort sin plånbok. Det var en tråkig historia.
1993 får vi äntligen se And One live. De har då hunnit släppa ytterligare två plattor. Den helt nya skivan hette Spot och den hade jag inte ens köpt. Dead Eyes Open, ett av Sveriges då bästa synthband, agerade förband. Children Within var för-förband. Vi pratade med Steve Naghavi efter konserten och fick våra maxisinglar signerade. Kul! För övrigt pluggade jag samtidigt som Henrik Kronberg som var halva Children Within, men det visste jag inte då. Senare när jag träffade på honom på en studentpub och vi pratade om synth av någon anledning kom allting fram. Kanske hade vi båda någon EBM-aktig t-shirt så vi började tjattra? Jag minns inte. Hur som helst så fiskade han väldigt mycket efter vad jag tyckte om för-förbandet på And One-konserten, och det var ju hans band. Svaret var att jag tyckte de var OK! Jag har alltid gillat Chilrden Within. Speciellt gillar jag den monotont härliga rösten som faktiskt står sig bra jämfört med övriga svenska synthband.
Det året var det hultsfredsfestival. Jag och Robert åkte dit för att se bland annat Front 242. Den stora överraskningen det året var Therapy? som gjorde en jättebra spelning. Både Di Leva och Clawfinger spelade, samt Bob Hund som jag inte såg.
Det året var det hultsfredsfestival. Jag och Robert åkte dit för att se bland annat Front 242. Den stora överraskningen det året var Therapy? som gjorde en jättebra spelning. Både Di Leva och Clawfinger spelade, samt Bob Hund som jag inte såg.
Samma höst åkte vi på diverse konserter och jag klippte av mig synthluggen. Kolingsborg och även, om jag inte minns fel, en synthfest på Körsbärsvägen vid KTH. Jag tror att det var Sara, Anna, Robert och jag som var på den festen. Magnus Sundström var säkert med också förresten. De visade någon Tetsuo-film på väggen, förmodligen The Body Hammer, och kanske spelade Restricted Area live. Osäker.
Ungefär 1993 upptäckte jag även Cyberaktif och Hilt. Förmodligen fick jag låna CD-skivor av Magnus. Cyberaktif är ju underbara! Vilka feta basar och vilket sound. En riktig kavalkad i nygammal synthbody. Mums! Hilt är däremot extremt ojämna och jag gillade bara något spår från Orange Pony men Stoneman-låten är ju bra förstås. Förresten lägger jag Doubting Thomas i samma fack. Det var också ett projekt jag missat!
Hela Doubting Thomas-konceptet var instrumentala låtar med röstsampligar i stil med Skinny Puppy men mycket snällare. Jag insåg väl att röstsamplinga och synthprylar var min grej. Faktisk är jag fortfarande barnsligt förtjust i ljud från filmsnuttar infogade i låtar. Skinny Puppy är ju världsmästare på det och Doubting Thomas är inget undantag. "Are you alive, sir?". Sidoprojektens år verkar detta vara för min del! Men många sidoprojekt är jättebra.
Hela Doubting Thomas-konceptet var instrumentala låtar med röstsampligar i stil med Skinny Puppy men mycket snällare. Jag insåg väl att röstsamplinga och synthprylar var min grej. Faktisk är jag fortfarande barnsligt förtjust i ljud från filmsnuttar infogade i låtar. Skinny Puppy är ju världsmästare på det och Doubting Thomas är inget undantag. "Are you alive, sir?". Sidoprojektens år verkar detta vara för min del! Men många sidoprojekt är jättebra.
Tag till exempel Rhys Fulbers Will-projekt. En mäktig munkaktig synthkomposition som jag lyssnade mycket på! Den var lite mässande i och för sig, men ändå skön. Däremot skulle jag inte tro att Will har åldrats med värdighet. Jag vågar inte sätta på vare sig Pearl of Great Price eller Word Flesh Stone nu... Ett annat doldis-band jag lyssnade mycket på just då var Lead Into gold som är ett soloprojekt med Paul Barker från Ministry. Jag är osäker på om det projektet blev så mycket mer än en enda skiva, men slagdängan var iallafall Faster then Light som inleddes med en otroligt skön virveltrumma som bara matade på. Mycket bra och sönderlyssnat vid det här laget! Den skivan står någonstans i hyllan och kanske förtjänar en genomlyssning en vacker dag.
När det blev vinter kollade Torbjörn Frostemark, jag, Pi och tomhe på Die Krupps, And One, S.P.O.C.K och Armageddon Dildos på Virtual X-Mas i Lund. Armageddon Dildos var jäkligt bra, men jag minns att jag blev djupt besviken ursprungligen på grund av att det skulle varit Leæther Strip...
Synth och industri
1994
A Split-Second spelade i Köping. Sara, Anna, Mattias From, Pi, jag och några till åkte dit. Det var en kanonspelning. Förbandet Presto Fervant var inget för mig däremot. Samma går är jag, Pi och tomhe på en kårhusfest som heter DömD. Där spelar faktiskt Children Within! Bra, tyckte vi och drog på oss Skinny-tröjorna för att gå dit och dansa. Superkul var det! Men scenen är en aning usel. Den är nämligen tre äpplen hög och ligger i hörnet nere i en lokal som kallas Gasquen.
Och Så var det Hultsfred igen. Dead Eyes Open spelar efter att troligen ha gett ut sin andra platta, CET. Snackar en stund med Jonas Göransson (Dead Eyes Open) och Robert snackar samtidigt med Primal Scream-sångaren under en av Oasis första spelningar utanför UK. Lite kul! Årets hultsfredsfestival bjuder även på Big Fish. Det är ett band som är sugna på att spela live. Jädrar vilket drag det var. Basisten är som tokig. Spelningen var på den där träpaviljongen som jag inte minns inte namnet på nu. Fullt ös var det iallafall!
Under 1994 ser vi en hel del band. Förmodligen Covenant, Trak Dah, Enemy Alliance, och en massa andra svenska alster. Enemy Alliance ger ut en mycket sofistikerad demokassett vid namn 1994. Den låter som Front Line Assembly, fast med en egen edge. Jag gillade den! Nu är jag åter igen osäker på årtalet, men gissningsvis spelade vi med vårt band dropzone tillsammans med Enemy Alliance och L'Impression i Nyköping på Rox. Ozma var nog med också förresten. Ett band bestående av Johan Emmoth, Calle Koserius och Fredrik Åslund. De hade en bra låt som hette Reaktorstop.
Under 1994 ser vi en hel del band. Förmodligen Covenant, Trak Dah, Enemy Alliance, och en massa andra svenska alster. Enemy Alliance ger ut en mycket sofistikerad demokassett vid namn 1994. Den låter som Front Line Assembly, fast med en egen edge. Jag gillade den! Nu är jag åter igen osäker på årtalet, men gissningsvis spelade vi med vårt band dropzone tillsammans med Enemy Alliance och L'Impression i Nyköping på Rox. Ozma var nog med också förresten. Ett band bestående av Johan Emmoth, Calle Koserius och Fredrik Åslund. De hade en bra låt som hette Reaktorstop.
1994 köptes den hyfsat gamla skivan The Last Man to Fly med The Tear Garden. Jäklar, vilken platta! The Tear Garden är verkligen ett band i min smak även om jag ännu inte fattat det när jag köpte The Last Man to Fly. Den är aningen svår vid första genomlyssningarna, men sedan funkar den bra!
Industrispelning på Vita Huset i Täby var det också. Tror det hette Death Party III. Deutsch Nepal-Lina (heter han va?) gjorde en utmärkt insats. Han rakade en elbas med en hårtrimmer under spelningen. Upp och ned för strängarna. Kul! CMI-Rogers eget industriband Brighter Death Now spelade också, liksom de mer, i sammanhanget, mainstreamaktiga banden In Slaughter Natives och Ordo Equilibrio. På det hela taget var det en bra konsertkväll.
Magnus Sundström och Peter Nyström håller också på med surrande konstig musik och gav ut ett band tillsammans som jag faktiskt hittade i gömmorna här hemma nu när jag skriver detta. Kul! Magnus band hette då Third Eye och Peters alster gavs ut under namnet Negru Voda. Jag tror att Negru Voda finns kvar som band faktiskt. Det var mycket kassettband, ideella produktioner och vackra omslag med pyntade prylar som dominerade insdustrisyntgenren just då. Jag minns en liten metall-ask Magnus visade för mig någon gång med någon japanskt industriproduktion. Tror att den hette Spiral Organ of Corti.
Undrar om inte 1994 dessutom var året när Stroke körde igång. Stroke var någon form av synthfest i bergrummen vid (i, faktiskt) Rådhusets tunnelbanestation. Jag, Sara, Robert och några till åkte dit då och då iallafall. Lokalen var lite mysig tyckte jag. The Covenant, som nu heter Covenant, gav även ut sin första fullängdare Dreams of a Cryotank. Den har några bra spår, i synnerhet Shipwereck tyckte jag. Men jag är inte någon jätte-Covenant-fan å andra sidan.
För att även få lite synthmusik på fester i Linköping anlitade vi Forte! Det var en DJ-förening på högskolan i Linköping och en tjej som var med i den var synthbrutta och vi brukade ta med oss Front 242-vinyler till kårhusfesterna för att få dansa lite till EBM. Det var kul! Hon spelade dem alltid.
Bodyvågen ebbar ut
1995
Jag lyckades reta Rickard Gunnarsson under en Stroke-fest genom att kasta upp hans favvo-mössa i luften så att den hamnade uppe på ett tak utanför tunnelanan. Detta tilltag var noll uppskattat av Rickard, men vi är ändå jättebra vänner fortfarande. Tror jag. Mösstricket har under senare år varit en återkommande diskusionspunkt. Av någon anledning diffunderade man alltid ut i själva tunnelbaneuppgången under Stroke-festerna...
Sommarens hultsfredsfestival hade inte supermycket bra band, men Cat Rapes Dog var där iallafall. Jag och Sara partajade faktiskt en del med dem på husvagnscampingen. Eller om det var ett annat år. Äh, lite groupie-fånigt, men det var kul att prata synth med dem! Jag har för mig att Hofman var där också, samt killen med Ticket to Wonderland. Minns inte vad han heter. I övrigt spelade en massa Broder Daniel, Kent, Whale och sånt som post-syntharna lyssnade på. Jag gjorde inte det. :)
Sommarens hultsfredsfestival hade inte supermycket bra band, men Cat Rapes Dog var där iallafall. Jag och Sara partajade faktiskt en del med dem på husvagnscampingen. Eller om det var ett annat år. Äh, lite groupie-fånigt, men det var kul att prata synth med dem! Jag har för mig att Hofman var där också, samt killen med Ticket to Wonderland. Minns inte vad han heter. I övrigt spelade en massa Broder Daniel, Kent, Whale och sånt som post-syntharna lyssnade på. Jag gjorde inte det. :)
The Young Gods spelade faktiskt på Kolingsborg. Sara, jag och Robert hade biljetter och jag ägnade en hel dag åt att försöka få Robert i så pass friskt läge att han kunde komma med på konserten. När jag och Sara kom till honom på Lappis där han bodde under studietiden så öppnade han med repliken "jag är mitt mest bakfulla". Det stämde. Han hade supit skallen i bitar dagen före och blev till och med tvungen att sjukanmäla sig från spexorkesterträningen den dagen. "Hej, det är Robert, på trombon. Ja är förkyld och kan inte komma idag". Däremot lyckades jag själv bli så fruktansvärt berusad att jag knappt minns The Young Gods. Sara fick hålla reda på mig i den mån det gick. Smart! The Young Gods är lite ojämna, men Skinflowers är fortfarande en jättebra låt tycker jag!
När sedan Front Line Assembly spelade på Elverket, Lidingö, samma år så bestämde jag mig för att vara helt nykter. Det var ett bra drag. De spelade både Body Count och Provision, vilket är utmärkta livelåtar. Jag har för mig att öppningslåten var Resist och att de faktiskt även spelade Overkill, vilket var en smula otippat. Efter det här albumet glömmer jag bort Front Line Assembly och lyssnar av någon anledning inte på nyare alster förrän 2010... Var det ett misstag?
Nitzer Ebb turnerar också med sin ganska svaga platta Big Hit. Det var sådär. Magnus och jag var på Gino i Stockholm och kollade på dem. The Mobile Homes förband har jag för mig. Alltså, Big Hit-skivan är lite annorlunda. Den har akustiska trummor och det är ju förstås alla synthare allergiska mot. Men det vra inte bara det. Skivan är lite ojämn. Nitzer Ebb har ju annars ett trackrecord som producenter av jämna fina skivor. Nåväl. Jag kunde inte låta bli att se dem live iallafall. Undrar om det var på Big hit-skivan som den komplett värdelösa låten Cherry Blossom finns. Jag tål den inte! snacka om Nitzer Ebbs sämsta låt.
Nu relaterar detta inte direkt till utdöende bodyvåg, men under universitetstiden lärde jag känna Pelle Einarsson och vi pratade mycket om den gamla goda C64:an. Pelle är i princip världsmästare på gamla låtar och hade stort intresse för SID-musiken; det vill säga musiken hos gamla C64-spel och demos. Jag hade en otrolig nostalgikänsla också för varje SID-ljud man kan tänka sig. Det är åter igen en sådan där fantastisk känsla av *bra ljud* som man får ibland. Och jag fick den känslan av alla SID-låtar (vilket är en gåva, för det finns tiotusentals sådana). Hur som helst lyssnade jag mycket på sådan musik och vi beställde också var sitt exemplar av the High Voltage SID Collection. Jag har aldrig slutat lyssna på SID-låtar. Undrar om man blir präglad på dem som ung? Jag hade ju C64 mellan 1985 och 1987...
Nu relaterar detta inte direkt till utdöende bodyvåg, men under universitetstiden lärde jag känna Pelle Einarsson och vi pratade mycket om den gamla goda C64:an. Pelle är i princip världsmästare på gamla låtar och hade stort intresse för SID-musiken; det vill säga musiken hos gamla C64-spel och demos. Jag hade en otrolig nostalgikänsla också för varje SID-ljud man kan tänka sig. Det är åter igen en sådan där fantastisk känsla av *bra ljud* som man får ibland. Och jag fick den känslan av alla SID-låtar (vilket är en gåva, för det finns tiotusentals sådana). Hur som helst lyssnade jag mycket på sådan musik och vi beställde också var sitt exemplar av the High Voltage SID Collection. Jag har aldrig slutat lyssna på SID-låtar. Undrar om man blir präglad på dem som ung? Jag hade ju C64 mellan 1985 och 1987...
Avalanche Breakdown
1996
Plötsligt ger Covenant ut låten Stalker. Jag blir väldigt förtjust i den! Jag försöker, med ganska gott resultat, att uppfostra mina nyvunna yngre studentpolare att lyssna på Stalker. Det är till dags dato min enda Covenant-skiva. Och den är bra! Samma år gör Mårten och Rikard Lindell en lysande insats och producerar en otroligt vacker skiva vid namn Avalanche Breakdown. Kul med en skum diod-term som namn på skiva!
Hur som helst så träffar jag Rikard på ett ställe som hette TB's, Brovakten, eller vad sjutton det var just då, ett uteställe i Nyköping iallafall. Vi pratade mycket om skivan och jag minns att jag berömde skivan en massa vid det tillfället. På nåt vis kändes det kul att dessa gamla nyköpingssöner (hmm, Oxelösund och Jönåker) gett ut en skiva. Han sa att de äntligen fått göra det de velat hela tiden, det vill säga åstadkomma denna typ av musik. Kul att få göra vad man vill. Den som ändå fick det :) Jag blev lite tagen på sängen av albumet för jag hade inte väntat mig att de skulle ge ut något. Egentligen vet jag inte varför jag inte väntat mig det, men men :) Skivan är iallafall fortfarande jättebra. Oj, vad mycket svammel det blev i det här stycket.
På sommaren bygger jag ihop en liten studio i källaren i mitt föräldrahem. Där spelar jag in ett antal maskinmusikstycken med mycket metall och sånt. Till min hjälp har jag en Amiga, en C64 och en Roland S-50. Låtarna finns kvar under namnet Quietus. Varsågod att lyssna!
Hur som helst så träffar jag Rikard på ett ställe som hette TB's, Brovakten, eller vad sjutton det var just då, ett uteställe i Nyköping iallafall. Vi pratade mycket om skivan och jag minns att jag berömde skivan en massa vid det tillfället. På nåt vis kändes det kul att dessa gamla nyköpingssöner (hmm, Oxelösund och Jönåker) gett ut en skiva. Han sa att de äntligen fått göra det de velat hela tiden, det vill säga åstadkomma denna typ av musik. Kul att få göra vad man vill. Den som ändå fick det :) Jag blev lite tagen på sängen av albumet för jag hade inte väntat mig att de skulle ge ut något. Egentligen vet jag inte varför jag inte väntat mig det, men men :) Skivan är iallafall fortfarande jättebra. Oj, vad mycket svammel det blev i det här stycket.På sommaren bygger jag ihop en liten studio i källaren i mitt föräldrahem. Där spelar jag in ett antal maskinmusikstycken med mycket metall och sånt. Till min hjälp har jag en Amiga, en C64 och en Roland S-50. Låtarna finns kvar under namnet Quietus. Varsågod att lyssna!
Download spelade faktiskt på Fryshuset i Stockholm 1996. På något vis kändes det som kompensation för att Skinny Puppy uteblev fyra år tidigare. Det var en mycket bra spelning och jag minns att hela ljudbilden var fylld av energi! cEvin Key trumade frenetiskt och synthslingorna matade på. Bra, helt enkelt! Jag har kvar min Download-tröja från konserten. Mitt sista hultsfredsfestivalbesök bjöd sedan på Björk och Ministry. Möjligen spelade också The Cure. Mitt minne sviker mig.
Jag köpte The Tear Gardens skiva To Be an Angel Blind, the Crippled Soul Divide. Än idag är det en av världens bästa fullängdsalbum tycker jag! Vilken otroligt stämningsfull skiva det är. Jag tar fortfarande fram CD-skivan och lyssnar igenom då och då. Hela upplevelsen med Edward Ka-Spels mystiska brutna röst tillsammans med elbas och lummiga ljud gör skivan till en enda lång njutning.
Cold Meat Industry 10
1997
År 1997 beslutar jag mig för att göra ett besök på Arvikafestivalen som trots allt haft ett rykte som synthfestival. Front 242 gör en lysande spelning och kör faktiskt Don't Crash! Mycket oväntat och bra. Av någon anledning hade jag backstage-pass och snokade runt backstage. Satt med på någon intervju som en tjej hade med Patrick Codenys i Front. Det var roligt!
År 1997 beslutar jag mig för att göra ett besök på Arvikafestivalen som trots allt haft ett rykte som synthfestival. Front 242 gör en lysande spelning och kör faktiskt Don't Crash! Mycket oväntat och bra. Av någon anledning hade jag backstage-pass och snokade runt backstage. Satt med på någon intervju som en tjej hade med Patrick Codenys i Front. Det var roligt!
Jag, Pi och Tomas Hellberg åkte till Universitetet i Stockholm och kollade på lite olika band på det som hette Stockholms synthfestival. Det var kul! Vi dansade till Moving Hands på ett litet fjutt-dansgolv längst bort, längst ner. Skumt att man har så lösryckta minnen. Varför kommer jag ihåg vilka låtar som spelades på just det dansgolvet? På samma dansgolv spelade den sympatiske DJ:en även Provoke You med Invincible Spirit (från Current News-albumet). Mycket bra! Banden var också bra och jag fick tillfälle att prata med Front 242 och fick mina förstasinglar signerade av Daniel Bressanutti. Skitkul! Rickard Gunnarsson och Mårten kom dit lite senare också. Antagligen hade jag ledsnat på svarta synthtröjor och klädde mig i någon fånigt nördig Linux-tröja istället.
Cold Meat Industry firar 10-årsjubileum i Linköping och jag är där för att se Ordo Equilibrio samt träffa Magnus Sundström som givetvis är bjuden på själva festen. Jag tror det serverades kassler. Samtidigt ger CMI ut en underbart bra dubbelskiva ut som heter The Absolute Supper. Den rekommenderar jag varmt! En av skivorna är mer åt Neo-classical-hållet och den andra skivan är mer Power electronics. Magnus band The Protagonist är med på samlingen med två bra låtar! I samband med The Absolute Supper, eller om det var efteråt, var det mycket snack om Power Electronics-genren. Norrköpingsbandet Institut spelade en del och gamla Whitehouse kom på tal också. Dessutom tror jag det var någon tillställning på Skylten i Linköping, orelaterad till CMI-jubileet, där det uppträdde en del skumma band. Det gäller att ha öronproppar på sådana konserter!
Nuclear Nation
Nuclear Nation
1998
1997 och 1998 exjobbar jag på FOA och har samtidigt kontakt med Henrik Kronberg, Emil Hjalmarsson, Johan Eriksson och några till. Vi träffas längst upp i Ryds Herrgård i det rum som Radio Ryd använde då för att diskutera tillkommandet av en ny synthklubb. Linköping hade ju länge saknat en sådan. Nuclear Nation grundas men heter först ingenting speciellt. Vi har en namntävlingar och då vinner Nuclear Nation. Det blir en förening som egentligen inte är en studentförening, även om alla som var med och grundade den nog var inskrivna på högskolan just då. Vi ordnar ett antal fester i den anrika lokal som hette SKÅLand i Ryd utanför Linköping. Föreningen fortsätter sedan att anordna synthfester och konserter på bland annat Kitsch i centrala Linköping. Kitsch är sedan länge borta, liksom SKÅLand.
1999 beslutar jag mig för att engagera mig lite mer i Nuclear Nation och är med i styrelsen. Styrelsen detta år eller om det var några år senare, beslutar att alla som varit med i styrelsen ska ha gratis medlemsskap i 242 år. Lysande.
Nu, ungefär tio år efter den kom ut, lånar jag Manufactures fullängds-CD av en arbetskamrat på Ericsson vid namn Jonas "Texas" Petersson och får äntligen avnjuta den gamla hederliga Armed Forces i bra kvalitet! Mums. Jag ser även till att kopiera en del av hans à;Grumh...-CD-skivor. All min à;Grumh... var på band och på vinyl nämligen. Men jag måste nog tillstå att jag inte tyckte à;Grumh... var så bra längre år 1999. Alla dessa slap-basar och skumma lattjo-låtar kändes inte lika aktuella längre.
Wave Gotik Treffen
1999 beslutar jag mig för att engagera mig lite mer i Nuclear Nation och är med i styrelsen. Styrelsen detta år eller om det var några år senare, beslutar att alla som varit med i styrelsen ska ha gratis medlemsskap i 242 år. Lysande.
Nu, ungefär tio år efter den kom ut, lånar jag Manufactures fullängds-CD av en arbetskamrat på Ericsson vid namn Jonas "Texas" Petersson och får äntligen avnjuta den gamla hederliga Armed Forces i bra kvalitet! Mums. Jag ser även till att kopiera en del av hans à;Grumh...-CD-skivor. All min à;Grumh... var på band och på vinyl nämligen. Men jag måste nog tillstå att jag inte tyckte à;Grumh... var så bra längre år 1999. Alla dessa slap-basar och skumma lattjo-låtar kändes inte lika aktuella längre.
Wave Gotik Treffen
2002
Äntligen lyckas jag, år 2002, pricka in en konsert med The Cassandra Complex. Dem och The Tear Garden tillhör mina absoluta favoritband. Konserten är grymt bra och den förgyller vårt Wave Gotik Treffen-besök det året! Rodney Orpheus gjorde en strålande insats och var som en vettvilling på scenen. Han körde hela TV-pastortalet ur minnet med alla heaaaaall, heeeeeealll, etc, som normalt är en sampling i bakgrunden. Live var det suveränt! En kille i ringbrynja och en man i hårdplastdräkt röjde omkring med oss andra i centrum. Det gjorde skitont att tacklas in i dem, men det var det värt! Jag köpte en av varje tröja i tröjståndet sedan.
Kring nyår lyssnar vi sedan mycket på Conjure Ones första skiva, det vill säga Rhys Fulbers nya soloprojekt med gästsångerskor. Detta är framtiden, känner jag. Det är som nyare Delerium, men bra! Hela skivan är som en ganska tungt åkande pryl med stor vikt men ändå mjuk. Jag upplever Conjure One ungefär som jag upplevde Higher Love på Depeche Modes Songs of Faith and Devotion-album. Det kanske låter konstigt, men jag lägger dem i samma fack lyssningsmässigt. Conjure One gav senare ut ytterligare en bra skiva vid namn Extraodinary Ways och de spelade även på Wave Gotik Treffen 2010. Det hade kunnat vara en jättebra spelning om inte hela showen luktade singback.
Epilog
En massa spännande saker händer självfallet även under senare år. Det är ju givetvis en massa konserter och så. Men förklaringen till varför man lyssnar på så pass synthbetonad musik finns i tidigare år.
Nuclear Nation lever och frodas, vilket är mycket roligt! Föreningen blev snabbt självgående och jag har inte lagt mig i på många år. Någon gång på 2000-talet kördes ett par talangjakter som kallades Quest for Fame. Jag tror att det var Björn som drog i dem till att börja med. Kul!
Haus Arafna är ytterligare ett band jag lärt mig lyssna på efter att ha fått tips av Magnus Sundström. Han ligger alltid ungefär sju år före mig i musiksvängen. Låten Last Dream of Jesus med Haus Arafna är verkligen outstanding! Lyssna på den för att få lite omväxling från den rena bodysynthen eller synthpoppen tycker jag!
Jag är inte lika musikintresserad längre; det är därför det blev lite skralt mot slutet. På ett sätt är det tråkigt, men jag tror inte att man ens om man anstränger sig kan komma tillbaka till den frenesi man känner under skoltiden. Det kan räcka för mig att klicka lite i Spotify numera och skivorna står faktiskt fortfarande i hyllan och ibland tar jag fram några av dem. Det är ju bara ungefär hälften av plattorna som finns på Spotify nämligen och kanske är det bra? Det är lite synd om skivorna som bara får stå och murkna annars...
Jag är inte lika musikintresserad längre; det är därför det blev lite skralt mot slutet. På ett sätt är det tråkigt, men jag tror inte att man ens om man anstränger sig kan komma tillbaka till den frenesi man känner under skoltiden. Det kan räcka för mig att klicka lite i Spotify numera och skivorna står faktiskt fortfarande i hyllan och ibland tar jag fram några av dem. Det är ju bara ungefär hälften av plattorna som finns på Spotify nämligen och kanske är det bra? Det är lite synd om skivorna som bara får stå och murkna annars...
